lördag, november 08, 2008

Fan!

Jag har ett problem. Ett stort problem!

Det hela började i somras när min bror och hans tjej tog en kattunge av oss. Jag visste att det skulle bli som det blev innan. Men de fick en katt iaf. Vilket jag ångrar djupt idag.
Grejen som jag blev irriterad över var att de ska ha halsband på katten som är en innekatt.
Jag skrev då ett inlägg om det här. Som ni kan se så skrev jag om det jag tycker är okunskap om katthalsband, inte om nån okunskap om katter.
Det var nämligen så hon valde att tolka det. Som att jag skrivit att hon inte kan något om katter överhuvudtaget. Men som ni ser så var det inte så.
Jag har efter det pratat med ganska många om det här. Och det är så att det finns inte så värst många som jobbar med katter som har halsband på dem. De lägger ut pengar på att chipmärka dem alternativt märka dem i örat.

Efter det där så hade vi sms- konversation med varandra under våran tur mot Skåne på semester. Hon påstod att jag hoppat på henne. Vilket jag flera gånger försökte förklara att jag inte gjort. Jagbad om ursäkt för att hon tog det så. Men fick då en massa svar om att jag inte kunde stå för vad jag skrivit etc.

Men jag får ha en egen åsikt. Det är ett sånt land vi bor i. Och jag ber alltså inte om ursäkt för min åsikt! Det gör jag bara inte.
Saken är då att min bror valde att helt ta denna människas sida. Jag sa till min bror att jag inte är sur på honom då jag visste att han inte ville ha halsband på katten då han sagt det. Hey, jag var inte ens så sur på erica som hon sen blåste upp det till.

Saken är den att eftersom min syster var med på våran semester så verkade hon också vara en bov eftersom kontakten med henne också bröts då från deras sida.

Efter det där så har jag då inte haft nån som helst kontakt med min bror. Jag skickade ett sms till min bror en gång, men fick inget svar.

Nu är det då november och jag har inte pratat med min bror sen då i mitten på augusti.

Inatt så vaknade jag och var då väldigt yr. Jag hade telefonen i min hand som om jag pratade i den. Förmodligen hade jag i sömnen fattat att de ringde och skulle svara. När jag då fick ett uns av mitt medvetande tillbaka så fattade jag inte vad jag höll på med. Jag kom ihåg att jag hört telefonen låta. Så jag tänkte att jag ju måste ha yrat som trodde att det ringde och tröck genast på alla knappar för att få den tyst(fast det var den redan).
När jag lagt bort telefonen så kom lite mer av mitt medvetande tillbaka och jag funderade på om det faktiskt hade ringt?!
Kollade telefonen och jo, min bror hade ringt... så jag gjorde rätt i sömnen men inte när jag var vaken.
Somnade iaf om och på morgonen när jag vaknade så kollade jag telefonen igen och jo, han hade ringt.
Ringe min syster och frågade om nån ringt henne med. Hon vart som ett frågetecken. Förklarade då att våran bror ringt mig.
Jo, sa hon. Jag träffade honom igår och pratade med honom. Ok.

Jag skickade ett sms till min bror och bad om ursäkt för att jag inte svarat(fast det hade jag i sömnen genom att öppna telefonen, men jag la ju på).
Förklarade i sms:et varför det blev som det blev.

Inget svar har jag fått på det heller så han ångrade sig nog på de han ville prata om.

Igår tror jag det var fick jag ett sms av min yngsta syster som vädjade om att hon ville vi skulle lösa konflikten. Jag kunde inte svara på det så för jag hade noll batteri på mobilen och var inte hemma.

För en stund sen så ringde min far. Som jag måste säga inte är så himla duktig på att försöka få någon att lösa en konflikt. Det funkar nämligen inte på mig att börja hotas med en det ena än det andra. Jag kan säga att jag blev helt förkrossad av det samtalet. Totalt! Varför ska jag vara den som löser detta? Det enda jag har är en egen åsikt. Som hon då har förstorat till proportioner som inte är av denna värld!


Min far sa att om vi inte löser detta så kommer han inte fira jul med oss. Han sa även att det ju inte går att lösa finlandsresan till våran farfar som fyller 85 år. Varför? Ja, eftersom hon då tydligen tvingar sig med. Vi drar oss därför ur den resan så de andra kan få lugn och ro. Jag tycker dock att om någon ska med på den resan av henne eller våran familj.. så är det vi. Det är ju så att jag har 2 barn. Jacob var 7 månader när vi var dit med honom sist. Alltså kommer han inte ihåg så mycket. Min dotter.. ja, hon har inte ens varit där så min farfar eller nån annan har fått träffa henne. Så med tanke på hur ofta vi tar oss dit, så tycker jag att hon då i denna situation hade kunnat välja att stanna hemma. För mina barns skull.
Men vi blir nu hemma. Vi får helt enkelt vänta in nån annan av våra släktingar som ska dit. Vi kan nämligen inte åka själv då jag inte kan finska. Så vi behöver nån som kan både svenska och finska.

Julen också. Jag kan inte med ord beskriva hur glada vi blev när pappa sa att han var ledig på julaftonskvällen så att han kunde tillbringa den med oss. Det var många år sen sist nämligen.
Och nu ska han då inte fira med oss om inte JAG löser detta!?
Varför hänger allt detta på mig nu? När det är hon som förstorat upp detta?

JAG känner mig som det svara fåret trots att jag vet att jag inte är det.

Det känns just nu som att jag bara tappar en familjemedlem efter den andra. Min pappa var upprörd för att han tycker denna situation är så jobbig. Ja, men JAG då? Han har iaf kontakt med hela sin familj. Jag har inte det med min bror! Tror någon att jag tycker dett det är roligt??? DET GÖR JAG INTE!!!!!!!!

Jag var tvungen att avsluta samtalet med min pappa då jag inte kunde prata mer då jag grät för mycket. Men just nu känns det som att jag bara är i vägen för alla planer.

Så nu...

Vi följer INTE med till finland så kan alla andra hänga med och ha det bra.
Julen, jag vet inte. Men mamma eller pappa kan säkert ha firandet hemma hos nån av dem så är vi inte ivägen då heller.
För just nu känns det som att OM vi firar här så kommer alla tycka att det är mitt, och bara MITT fel att är så här!! Och jag vill inte det!

Och tro nu inte att jag INTE vill lösa detta. Det vill jag verkligen. Bara inte genom att be om ursäkt. Jag har nämligen redan bett om ursäkt för att hon tog det som ett påhopp vilket det ju inte var. Men det dög inte. Och be om ursäkt för ett påhittat påhopp?? Det gör jag inte. Jag ber inte om ursäkt när jag inte gjort fel.

Ni kan den här månaden eller i slutet på oktober läsa om min planerade julklappslista att min bror är med där. SÅ även att han ju fyller år. Jag hade ju tänkt köpa present och julklapp åt honom som ett första steg. Jag har nämligen så himla mycket att tänka på just nu med frågor som rör flytt till Sundsvall och är rätt känslig nu. Jag vill ju flytta NU! Så att skicka en present skulle vart ett första steg för mig. Så tro inte att jag INTE vill lösa detta!

Snälla om ni har någon som helst åsikt ang. detta så kommentera gärna. Jag behöver tips på hur jag kan lösa detta utan att be om ursäkt!

Nu ska jag äta mat med min älskade familj och dricka rosévin. Ett dyrt också för den delen. Känns bättre när man är deprimerad!

Får även besök ikväll av min mans kollega med sambo och barn. Då har man nån att prata med om detta inatt!

Kram Emma

9 kommentarer:

Elca sa...

Nej men gumman, vad jobbigt allt ska bli då:( För en sån skitsak. Jag anar att du vet att jag tycker att du ska stå på dig, men jag förstår om det känns tungt nu. Några vettiga tips kan jag tyvärr inte komma med, men du vet var jag finns om du vill prata!

Magnus sa...

Även fast det inte handlar om mig så vill jag självklart också lösa konflikten. För att börja med det där med katthalsband, vilket är lite löjligt i mina ögon, så har jag då inte läst att det är någon kunskap om att man inte ska ha halsband på katter. Snarare att det är en öppen debatt om det. Jag har aldrig sagt, vad jag kan komma ihåg iallafall, att jag inte vill ha halsband på katter, jag har bara sagt att det inte fyller nån egentlig funktion förutom att det blir ganska så mycket sötare. Det är ju som sagt innekatter, men dom passar i katthalsband, alla tre. Jag håller med om att utekatter inte ska ha halsband för allt man hört om det. Riskerna är desto färre i en lägenhet.

Sen att jag bröt kontakten med Sara valde ni att tolka som att det hade med detta att göra. Så är inte fallet. Anledning till att jag bröt kontakten där var att Sara har varit skyldig mig pengar i över ett år och man får aldrig se skymten av dom. Trots det att hon sagt att hon aldrig har pengar sen man att hon är ut på krogen stort sett alla helger och är ute och fikar och gottar sig. Det har vi pratat ut om nu och jag hoppas få se mina pengar en vacker dag. Varför hon vart sur på Erica har jag dock inte fått kläm på.

När det handlar om dig Emma så, ja, om det nu handlar om ett missförstånd så är ju allt väldigt korkat enligt mig. Från båda parter. Erica vill få allt till ditt fel, och du vill få det till hennes fel. Så lösar man inte en konflikt. Man pratar ut om saken. Ni får bägge ha eran egen åsikt om katthalsband, men att vara otrevlig och snacka skit, vilket jag nu bara antar att du och Sara har gjort i era bloggar, har ju inget bevis precis.

Erica bad om ursäkt för att hon la ut sin videoblogg där hon spydde galla på dig. Jag sa åt henne att hon överdrev, men förstog samtidigt varför hon var sur när man läste sms:en som du skickade. Du tog inte henne precis på allvar enligt mig utan med meningar som "men lilla Erica" och "jag "lillar" väl vem fan jag vill" och du gick från att be om ursäkt för misstolkningen till att vara otrevlig. Jag försvarar inte Erica, för hon gjorde fel när hon målade ut dig som jag vet inte vad. Men det ni antagligen har gjort i era bloggar är vedervärdigt. Har ju fortfarande inte bevis på att det är Erica ni pratar om, men jag antar det.

Jag vill se en lösning. Du behöver inte be om ursäkt för din åsikt, men kommentarer som "hon har splittrat familjen" och sånt skit kan du väl ändå be om ursäkt för. Du och Sara har samtidigt målat ut henne som häxa. Igen, det är vad jag antar. Rätta mig gärna om jag har fel. Inte en dag har gått utan att jag tänkt på det här och jag har märkt att många har drabbats av det. Det var aldrig meningen.

Att mina kompisar undrar vart jag tagit vägen? Hör dom av sig till er då eller? Då kan dom ju börja ringa mig istället. Funkar bättre det. Jag går gärna ut och behöver inte be om lov. Alla väljer att tolka det så när jag har annat för mig, inte har någon lust eller ,för all del, vill vara hemma med Erica. Är det att vara toffel så då är jag väl en toffel. Men lägg då inte skulden på Erica.

Jag hatar ingen i min familj, och jag är väldigt konflikträdd och vill verkligen inte såra nån. Men jag själv blir sårad av att se hur någon ur min egen familj kan bete sig såhär. Ni har båda gjort fel som ni vägrar att erkänna. Så snacka med varann, lös konflikten.

Vi ska nog kunna komma överens allihopa bara man ger det en chans. Vi ska bli en familj igen, men det går inte om vi inte kommunicerar med varann.

Nu kan du ju inte svara mig genom min blogg då jag lagt ner den, men maila eller nått eller så skriver du ditt svar i bloggen.

Over and out!

Kram Magnus

Anonym sa...

Hmm... ja, nu kanske Ni har löst det efter din brors svar här ovan. Men jag tycker hela situationen är skitlöljlig. Det måste ju vara nåt annat som ligger bakom annars vet jag inte hur gamla ni är...

Åsa sa...

Det här låter jätte jobbigt. Ni är en fin familj och jag gillar er alla. Hoppas verkligen att bi kan lösa det här och att ni får en underbar jul tillsammans. Vi måste ses till Jul Emma! Massor med kramar från din vän //Åsa

Åsa sa...

Det låter inte alls kul det där. Ni som är en sån fin familj. Jag tycker om er alla. Hoppas att ni kan lösa det och få en underbar jul tillsammans. Vi måste ses till jul när vi kommer upp Emma. Massor med kramar från din vän Åsa

åsa sa...

Det låter inte alls kul det där Emma. Ni är en fin familj och jag tycker om er alla. Hoppas att ni kan lösa det där så att ni får en underbar jul tillsammans. Vi måste ses till jul när vi kommer upp. Massor med kramar från din vän Åsa

Malinanan sa...

Jag vill inte lägga mig i för jag vet inte vad som gjort att detta blivit såååå stort. Men jag vet att om ni skriver massa inlägg på era olika bloggar om varandra och till varandra så kommer det inte lösa någonting. Man tolkar allt på olika sätt beroende på hur man läser det som skrivits. Alltså om jag nu känner lite agg så kommer jag att tolka in det i texten även om personen som skrivit det inte alls menat så. Förstår du vad jag menar? Ni kommer säkert aldrig älska varandra du och Erica och så är det ju, en del personer funkar inte ihop lika bra som andra. Men din bror älskar henne och hon är ju därmed en del av familjen. Jag tycker (och ja jag vet att det är lätt för mig att tycka) att ni ska försöka träffas alla 4 du brorsan Erica och Sara utan en massa blogg inlägg som skall misstolkas utan öga mot öga och ord mot ord. Jag vet att jag säkert låter über klok nu men jag tror att det är det ända sättet att lösa er konflikt på. Jag hoppas att ni löser det för jag vill inte att du ska vara ledsen och må dåligt. Massor med styrkekramar från din Malin
love you....

Bim HD sa...

Ja, du... detta är inte ett lätt läge, nej. Frågan är HUR det ska lösas dock, för det måste det! Ingen av er mår bra av det, varken du eller den berörda, eller alla som blir berörda av det hela. Barn kanske också i slutänden som inte fattar något alls... Föräldrar som ser sina barn lida, osv.
Jag är inte rätt person att hjälpa. Men, frågan är om inte du och din broder bör ta kontakt med varandra på något sätt och försöka lösa ER del i det hela - om NI är på rätt fot med varandra kanske mycket annat faller på plats? Kanske bara den delen av det som ÄR din grundfamilj kan träffas och diskutera hur ni ska göra framöver med allt firande som är på G? Ja, utan era respektive osv...
Hoppas att de löser sig till det bästa - och man kan INTE älska alla... livet är bara så... DEN biten måste man bara acceptera, tolerera en stund är en annan sak :)
Må så grankott... kramar och lycka till!!!

Anonym sa...

Jag är en sporadisk läsare av alla bloggar, brukar snubbla in på din ibland eftersom den roar mig ganska mycket. Men snälla du.... det är ju en KLAR fråga om mognad!!! Måste man alltid ha rätt??? Måste man alltid få saker på sitt sätt??? ...och folk gnäller på barn som lägger sig ner i affären och gråter när de inte får som de vill. Mitt råd är: Väx upp!!! Ställ dig frågan om din bror inte är mer värd än en löjlig dispyt och ett barnsligt agerande.... För om det är som du skriver i din blogg... att du verkligen VILL lösa detta, så får du ju faktiskt svälja lite stolthet och lägga ner "miss perfekt" attityden!